Reflektion

Jag har just läst en artikel om ungas integritet på nätet, avsnittet om den identitet/de identiteter som vi skapar oss på nätet. Jag började tänka på de identiteter jag skapat till mig själv i olika forum och hur jag presenterar mig själv där. I de flesta fall anger jag inte mitt riktiga namn, jag använder ett nick, och jag talar heller inte om var jag bor. Jag lägger heller inte ut foton på mina barn hej vilt (vilket är ganska vanligt), utan är rätt så snål med information om dem.

Överhuvudtaget anser jag mig lägga ut sparsamt med uppgifter om mig själv på nätet. Det är klart; Jag är väldigt aktiv på Facebook, ofta med flera inlägg per dag, men jag undviker att gå in på alltför personliga detaljer (för det mesta).

Men alltför ofta när jag surfar runt på facebook-konton och bloggar så upplever jag en total utvikning av olika människors liv! Det är vårdnadstvister, bilder på halvnakna människor, suddiga bilder från sena nätter m.m. m.m. Människor lägger ut massor med bilder på sina halvnakna barn i fyrtioelva olika situationer. Bilder som givetvis har ett stort värde för barnets familj, men knappast för den stora massan på Facebook eller Familjeliv...

Mer än någonsin tror jag att det är viktigt att vi tänker på vad vi lägger ut på vår blogg eller facebooksida och framför allt varför vi lägger ut det. Nu är jag vuxen och har en viss koll på att världen inte alltid är en lycklig plats fylld med goda människor, så jag är förmodligen mer restriktiv av den anledningen. Men vi måste få våra barn och unga att förstå att det som läggs ut på nätet finns kvar för andra att titta på, förfasas över, kopiera och sprida vidare. Allt! Den gamla devisen från barnprogrammet Tippen känns aktuellt igen, även om det då handlade om återvinning av sopor: Ingenting försvinner, allt finns kvar!